VAD HÄNDER, SVERIGE?

Klockan är 00.23, natten mot torsdag. Utanför Mariatorget står två män och kramar varandra. Den ene mannen heter Assa, är pizzabagare och jobbar på Morfar Ginko på Swedenborgsgatan. Den andre är jag, som driver il Merlo på Wollmar Yxkullsgatan. Tretti minuter tidigare har vi aldrig träffats.

Tårar rinner längs Assas kinder. Han bär en blick som är chockad, förkrossad och desperat. Med den ser han på mig.

– Mina barn vädjar till mig och jag vet inte vad jag ska svara, säger han med en röst som inte bär.

Assa, 44 år. En bricka i ett politiskt spel. En siffra i statistiken.

Det kunde ha varit vilken kväll som helst på il Merlo. Glada gäster som avrundat arbetsdagen med ett glas vin i värmen innan de gett sig ut i den bitande februarikylan. Hem till tryggheten. Hem till sina familjer. Hem i landet de bor i. Ett snabbt glas efter jobbet var också min plan. Efter stängning förlängde jag kvällen med två tidigare kollegor på närliggande Loch Ness. Ett urdrucket glas senare lämnade jag för att ta tunnelbanan hem. Till mitt hem. Min trygghet.

Men den här kvällen ville annorlunda. Den ville visa mig en annan bild av vårt land. Det som var tänkt som ett snabbt pitstop på 7-Eleven vid Mariatorget slutade i ett långt samtal med en främmande man – och med verkligheten. Assa är 44 år. På söndag ska han, hans fru och deras två barn lämna Sverige. Precis som många andra i dessa tider har familjen fått beskedet från Migrationsverket att de inte längre är önskade. Tre dagar före vårt slumpmässiga möte ringde Assas telefon. På andra sidan luren: Migrationsverket.

– Ni ska lämna landet den 8 februari. Om en vecka går flyget tillbaka till Uzbekistan. Assa, hans fru Suhra och sönerna Azibek, 18 år, och Zafarbek, 10 år, har inte längre någon framtid i Sverige. Landet de kallat sitt hem i tretton år. Landet där Assa och hans fru arbetat och betalat skatt i nästan lika många. Landet där Zafarbek är född. Landet där Azibek bara har fyra månader kvar till studenten. Klockan har precis slagit midnatt när jag kliver in på 7-Eleven. Det är i princip öde. Vid kassan står en man och pratar med kassören. Jag ser direkt att han är plågad. Jag hör att han är i chock. Kassören lyssnar och skakar på huvudet.

– Fyra dagar har jag kvar. Vad händer, Sverige?

Jag möter deras blickar. Tunga blickar. Den ena maktlös, den andra förkrossad, rädd.

– Du är svensk va?

Han har vänt sig mot mig. Det blir början på ett två timmar långt samtal. Ett samtal fyllt av tårar. Av kramar mellan två främmande män. Ett försök att mötas i värme när den enes värld just rasat samman.

När jag står och fyller vinglas på il Merlo står Assa bara ett par hundra meter bort och bakar pizzor på Morfar Ginko. Vi kämpar båda i en bransch som går på knäna. Vi vet hur hårt arbetet är. Hur varje dag kräver sin tribut. Men där någonstans upphör likheterna. – Titta vad jag fick från min sons tränare, säger Assa, och visar upp ett filmklipp på sin mobil. På skärmen ser jag en typisk svensk gymnastisksal av lite större mått. Det spelas fotboll. – Där är han, min Zafarbek, säger Assa och pekar på skärmen.

” Ingen av mina barn kan uzbekiska. De är svenskar.”

Sonen får en passning och klipper distinkt till bollen. Målvakten är chanslös. För första och enda gången under hela kvällen skiner Assa upp. En fars stolthet. Sekunden senare faller ansiktet igen.

https://video.wixstatic.com/video/eca94d_f9bdbb50494b4ad2a1d52de155600577/480p/mp4/file.mp4

– Han tvingas lämna det här. Ingen av mina barn kan uzbekiska. De är svenskar. Vad händer, Sverige? Han har gjort allt som Sverige bett om. Vridit ut och in på sig själv för att integreras – eller assimileras, för att använda högerns modeord. Och nu står han där med en dolk i ryggen. Sviken av ett land han trodde att han tillhörde. Ett land som inte så länge sedan sågs som ett av världens mest solidariska.

När han pratar om sina barn stockar sig rösten. Tårarna rinner. Skammen – den orättvisa, men mänskliga – syns. Skammen över att inte kunna skydda dem i deras livs kris.

På fredag går de till skolan för sista gången. Träffar sina vänner för sista gången. Slits upp med rötterna. Traumatiseras.

Och mitt i allt står en pappa, maktlös. Hans familj reducerad till siffror på ett regeringspapper. Bevis på att någon ”levererar”. – Vad händer, Sverige?

Jag behöver ta kvällens sista tunnelbana. Vi slår följe den korta promenaden till stationen. Assa tänder en cigarett. Hans händer darrar. Jag vet inte om det är kylan eller det omänskliga besked han fått från svenska staten, jag vet bara att jag känner mig skamsen över mitt land. När vi kommer ner till spärrarna stannar Assa. Han pekar mot mannen som sitter i kuren. – Det är Mikael. Han är min vän. Gå fram och fråga om han känner Assa, så att du vet att jag inte ljuger.

Jag säger att jag ser sanningen i hela hans ansikte. Men jag går fram ändå.

Mikael lyser upp när han ser Assa. Sedan blir blicken sorgsen. De två vännerna tar varandras händer och tittar länge på varandra. Det är symboliskt hur de separeras av en glasvägg, men att händerna ändå finner varandra.

”Du har en familj att kämpa för”

De har känt varandra i tre år. Det blir väl så när man passerar förbi samma plats varenda dag. Först en snabb nickningg, sen ett samtal och senare växer en vänskap fram. Mikael berättar att Assa brukar komma förbi med pizza till honom. – Det är fruktansvärt. Migrationsverket tycker att Assa har arbetat för mycket övertid.

Han ser på Assa.

– Du måste vara stark nu. Du har en familj att kämpa för. Mikael är en sån där människa man intuitivt känner att man tycker om. Hans mjuka blick är empatisk, inkännande, varm. Han utstrålar trygghet och tillit. Han ser vis och förtroendeingivande ut i sina arbetskläder.

Mikael i spärrem vid Mariatorgets tunnalbana och Assa har blivit goda vänner. ”Assa brukar komma hit med gratis pizza”, säger Mikael.

Plötsligt inser jag att den sista tunnelbanan hem har lämnat perrongen en våning ner. – Förlåt att jag tog din tid så att du missade tåget, säger Assa. Jag svarar att han inte tagit något. Att han gav.

På söndag lämnar Assa och hans familj landet. Han har redan packat. På fredagen gör han sitt sista arbetspass på Morfar Ginko. På nattbussen hem genom östra Södermalm, över Skanstullsbron och fram till Gullmarsplan tänker jag på orden han upprepat hela kvällen. Vad händer, Sverige? Jag tänker på hur handlingsförlamade vi alla blivit. På hur samma saker som sker i USA nu sker här – bara tystare. Hur vi som är trygga här, vi som inte kan bli av med rätten att vistas i vårt land, bara låter saker ske. Hur vi normaliserat och låtit osolidariska idéer gå från motion till verklighet. Hur vi accepterat att barn som fötts och växt upp i Sverige kan slängas ut ur landet. Hur en 18-åring som kämpat sig igenom hela det svenska skolsystemet, från förskolan til gymnasiet, inte ska få vara med när alla hans vänner vrålar på studentflaken. Istället ska han sitta i ett främmande land, nästan 550 mil bort, vars språk han inte talar, där han inte känner någon och scrolla genom flödet av videoklipp från studentens lyckliga dagar. Och den enda rimliga frågan jag kan ställa är "Vad händer, Sverige?"